Idag finns det ett brett sortiment av vin tillgängligt från stora delar av världen och visst är det en del av charmen för den erfarne att leta, att prova sig fram och att upptäcka nya smaker och aromer.
Det kan dock vara svårt för gemene man att själv navigera sig fram i djungeln av flaskor och välja det man vill ha. Nedan ska vi försöka beskriva vad som är den viktigaste informationen man bör känna till för att identifiera ett vin. Vi begränsar oss till de franska och italienska vinerna, men vad som är sant för dem är i regel också sant för andra viner från Europa eftersom lagstiftningen harmoniserats mellan de olika vinproducerande länderna.
1. KLASSIFIERINGEN – DEN EUROPEISK KLASSIFIERINGEN AV VIN :
Viner som kommer från Europa ingår alla i en klassifiering som kan vara intressant att känna till. Varje vin som framställs ingår i en viss kategori som också står nämnd på flaskan. Dessa kategorier beskrivs med en kombination av initialer. Vad som försvårar för oss konsumenter är att dessa initialer är olika beroende på var vinet kommer ifrån; AOC, DOC, DOCG är några exempel på kategorier bara i Frankrike och Italien. Det finns ännu fler kombinationer i andra länder.
I regel är det på framettiketten man kan avläsa vilken kategori vinet tillhör. Sedan den 1:e augusti 2009 har man gjort om klassifieringen och man har också definierat den på europeisk nivå. Avsikten var dels att harmonisera mellan olika länder, men också att förenkla förståelsen för konsumenter. Idag, rent praktiskt nästan 4 år senare, pågår omorganiseringen fortfarande och många flaskor beskriver fortfarande den gamla klassifieringen.
Hur som helst så beskriver vi nedan hur de olika kategorierna har definierats på europeisk nivå sedan 2009. Vi börjar med de viner som anses mest exklusiva och går neråt :
AOP “Appellation d’Origine Protégée” (tidigare känt som AOC) i Frankrike och DOP “Denominazione d’Origine Protetta” i Italien (tidigare DOC och DOCG (G för “e garantita” ) : detta är “förstaklasskategorin” där vi finner alla de finare vinerna.
En AOP/DOP, som i Frankrike också i ett mer alldagligt tal kallas för en “Appellation”, är en gruppering av likvärdiga vin som framställts inom ett bestämt geografiskt område. Vinerna inom samma appellation har också gjorts efter ett speciellt tillverkningssätt som anses vara typiskt för området i fråga. För att en vinodlares vin ska kunna tilldelas en AOP/DOP klassifiering krävs alltså att hans vin kommer från ett område som innefattas av appellationen.
Området är begränsat och välkänt och har definierats utifrån exponering och jordtyp. Vidare så godkänns bara användandet av specifika druvsorter som finns representerade i regionen. Dessa grupperingar eller appellationer används för att skydda och bevara den lokala traditionen, men också för att säkra kvaliteten. Vinodlingen och vinframställningen inom en appellation ska respektera den tradition och de regler som gäller för regionen ifråga.
Som exempel kan man mycket väl och med gott resultat odla Chardonnaydruvor i södra Frankrike, men man kan inte få sitt vin upptaget i en AOP eftersom Chardonnay inte ingår bland de traditionnella vita druvsorterna från syd. Ett sådant vin som inte helt respekterar appellationens kriterier tas alltså upp i en lägre kategori som inte har så stränga regler som AOP:n.
IGP – (tidigare “Vin de pays” i Frankrike och “IGT” i Italien) : det är en kategori av viner som följer en strängare lagstiftning än den för “bordsvinerna” beskrivna nedan, men den är inte lika sträng som för AOP. Här ingår viner som är geografiskt förankrade till en region, precis som för AOP-vinerna. Skillnaden från AOP är att “Vin de pays” inte är knutna till en speciell jordtyp.
Antalet tillåtna druvsorter för ett IGP-vin är också större än för ett AOP-vin. Vad som är värt att poängtera är att i denna kategori ingår också viner från vingårdar som experimenterat fram spännande viner utan att ta hänsyn till de strängare AOP-reglerna. De kan därför inte klassas som AOP-viner, men i vissa fall blir resultatet mycket intressant.
Vin de France – (tidigare “Vin de table” i Frankrike, enbart “Vino” eller “Vino da tavola” i Italien) : det här är baskategorin av vin och är också den kategori som är mest frigjord från lagstiftningen. Vinerna som tillhör denna kategori kan blandas upp till 15% med vin från andra druvor, från andra regioner och till och med från andra länder än de som står skrivna på flaskan. Dessa viner har ofta en standardiserad smak (som öl och läsk) och har ingen vidare finess. Många av dem ingår i stortillverkares märkesportföljer och tillverkas i näst intill industriella mått. Man får enligt lag uppge både årgång och druvtyp på ettiketten.
2. ANSVARIG TILLVERKARE :
Etiketten ska ge möjlighet att identifiera den som är lagligt ansvarig för flaskan. Eftersom det är den som tappat vinet på flaska som också är den som sist varit inblandad i produktionen av vinet, så är det också hans namn och address som ska uppges på ettiketten. I de fall det är vingården själv som ansvarar för hela produktionen från vindruvan på vinrankan till den färdiga flaskan, så är det självfallet dennes namn som ska skrivas på flaskettiketten.
Det hela blir mer svårdefinierat när det är ett vinkooperativ som är ansvarig för tillverkningen eller också när det är ett handelsbolag som bara köper färdigodlade druvor för sin vintillverkning. Det finns t.o.m. firmor som bara köper färdigt bulkvin och firmans inverkan på produktionen är endast själva buteljeringen. I dessa fall är det inte vinodlaren som är den som sist hanterar vinet och därför uppges inte hans namn, men istället namnet på det kooperativ eller handelsbolag som varit ansvarig för buteljeringen.
3. VAR VINET TAPPATS PÅ FLASKA :
Ettiketten ska ge information om var vinet har tappats på flaska. Många kräsna vinkännare vill helst att vinet ska ha tappats upp på vingården. Om det är på det viset står det skrivet “Mise en bouteille à la propriété/domaine/château» på franska ettiketter . Om man har använt andra formuleringar än dessa tre brukar det vara tecken på att vinet tappats upp någon annanstans än på vingården.
4. ÅRGÅNGEN :
Det vill säga det år då druvorna skördades. Det är ingen obligatorisk benämning, men framgår ofta på flaskan. Så är dock inte fallet när flera årgångar använts i vinframställningen som till exempel när man tillverkar de flesta champagner och crémants. Årgången kan skrivas på framettiketten, på halsettiketten eller på bakettiketten. Lagstiftningen i Europa kräver att minst 85% av vinet ska utgöras av den nämnda årgången.
5. KAPSYLEN :
I Frankrike har den ett skattemärke på toppen som visar att vinskatt betalats. I Italien är det en påklistrad pappersettikett. Vad som kanske är mer intressant för gemene man är att kapsylen på franska viner beskriver den som tillverkat vinet.
När det är vingården själv som ansvarat för vinodlingen och produktionen av vinet så skrivs det “Recoltant” på toppen av kapsylen.
Om så inte är fallet står det i regel ingenting skrivet alls och man kan då anta att det är ett handelsbolag som inte odlat druvorna, men som endast köpt färdiga druvor till sin egen tillverkning eller som rent av köpt färdigt bulkvin. Detta behöver inte vara ett tecken på dålig kvalitet.
Det finns många seriösa vinhandelsbolag, men många vinentusiaster söker speciellt efter “Recoltant” skrivet på toppen av flaskorna, eftersom ett vin framställt av en “Recoltant” innebär att vingården själv leder hela framställningsprocessen och engagerar hela sitt rykte och kunnande i produktionen. En del anser till vinodlarens fördel att de är hänförda av sitt yrke och inte bara handelsmän.
6. KORKEN :
På finare viner står vingårdens namn och vinets årgång tryckta längs med sidan på korken. Det anses historiskt vara en kvalitetssymbol som begränsar risken för förfalskning.
En etikett går ju att byta ut, men att byta en kork på en flaska är näst intill omöjligt. I realiteten är det ju ,som tur är, väldigt få som sysslar med den typen av aktivitet och viner som inte har sitt namn tryckt på korken går ju att dricka helt utan problem.
